verse: 1 
Jag var ett barn med klara ljuva sinnen 
och på mitt väsen solen lyste ned 
Mitt liv var nytt och ännu utan minnen 
och genom natten månen stilla gled 
Och jag var ung med fasta steg på jorden 
Jag levde fritt bland träd och vilda djur 
Och som i lera formade jag orden 
och rent var hjärtat som de kommo ur 
Och lilla bäcken mot älven rinner 
Och älven rinner mot stora hav 
Och aldrig någonsin mer man finner 
var lilla bäcken blev av 
Verse: 2 
Och jag blev en man med hatt och stövlar tunga 
och lärde tyglarna av lämplighet och sed 
och lärde le när marken tycktes gunga 
av tyngd från fiender som högg oss ned 
Jag ser på världen genom dödas blickar 
Med andras oro    köper jag min frid 
och nedåt slår jag när jag uppåt slickar 
och snarkar däst med själens nöd bredvid 
Och lilla bäcken mot älven rinner 
Och älven rinner mot stora hav 
Och aldrig någonsin mer man finner 
var lilla bäcken blev av 
Verse: 3 
Jag samlar tid som musen samlar skulor 
Till livets byggnad samlar jag på år 
för allting stort och starkt är byggt av smulor 
och sanningen    av ångrad lögn består 
I munnens valv jag känner orden klinga 
som återskall av allt som sagts förut 
Min tro är klen och klokskapen ringa 
och allt är början, mitt oppi och slut 
Och lilla bäcken mot älven rinner 
Och älven rinner mot stora hav 
Och aldrig någonsin mer man finner 
var lilla bäcken blev av